/pernilla

det är så sjukt. det har gått mer än över ett halv år nu och jag har fortfarande inte fattat att du är borta. du kommer aldrig mera komma tillbaka och det gör så ont. det gör så ont att det skär mer och mer inuti mig och det gör så att jag kan ligga och gråta i evigheter. du kommer alltid finnas kvar i mitt hjärta. den kärleken jag hade till dig går inte att beskriva. jag kunde prata om allting med dig. du förstog, du lyssnade alltid. du brydde dig. 
när jag va mindre så spenderade jag varje sommar hos dig. jag kommer ihåg när jag och mina syskon sprang igenom en vattenspridare, och det va så kallt vatten så varje gång vi sprang igenom så skrek vi och ville inte springa igenom den igen. men vi gjorde det alltid ändå. många minnen kommer upp i mitt huvud när jag skriver detta, men dom vill jag behålla för mig själv. det är nog ingen som kan förstå hur mycket du betydde för mig. 
jag trodde inte detta skulle hända dig. aldrig någonsinn. det var bara något som hände dom människorna som var gammla trodde jag. du var ens inte gammal. du va pigg och glad och kunde levt i flera år till. men du blev dålig
och canern tog över.. jag fick inte ens en chans att säga hejdå. jag var rädd att komma till sjukhuset där du låg.
jag ville inte se dig när du låg där som allra dåligast. utan hår,lik blek. det var inte du som låg där, jag såg inte dig
för jag ville inte se. det jag vill ha förklarat är att du är så enormt saknad att det verkligen gör ont!
..jag önska jag kunde spola tillbaka tiden..
jag älskar dig mormor ♥